Und innwärts wächst wie morgenlicht und Deutsch

eine person ist ein anderer waldrand

mit aufgespannten zelten, voneinander weit

entfernt, vereinzelte

kieferbrüche, fahrlässig erteilt

das läuterzuckerweiß des nordens

öffnet sich

vom schlaf und tau,

zum fluß hinunter

durchrinnt es uns, wartend

auf nichts

im vordergrund die pinien, zum einschlagen zu alt,

unnötige erinnerung an kindheit,

wo versöhnung nicht

ausbleibt

und innwärts wächst wie morgenlicht,

wenn es zu früh heraufkommt

das gewicht einer person als maßgabe der schwere

gewalt als gewalt

und in der schonung:

Ingmar B.


(Översättning av Tom Bresemann, efter orginal av T.F)

Jordstrålning

En sommar tog aldrig slut.
idag fräter den i ett band av slarvigt slängda cyklar i bäcken. Den kedjan har en okontrollerbar livslängd. Allting lever fritt, självständigt: minnet, påven på väggen fotografiet färgen oljan ljuset sen jag dött. Katten hade somnat in och svalnat. Jag har inte ingripit.


Är jag en rest av kreationismen? liksom emellan stolarna, huden måste flyttas för att inte bli ett organ för olika världsbilder att klättra i. I Skärsjöbråten i början av nittiotalet hade jag makt över en vän som jag ville ha slå ner när hon hade fel. Ingenting gjorde mig så förbannad som okunskap när jag var nio. Förmodligen har jag inte förändrats mycket mer än ett dugg. Det dugget är ödmjukheten, ni måste tro mig. Jag bodde på landet, hon bodde ännu längre ut på landet. Hon hade katter som man fick lov att utföra diverse experiment på för att dom var så gamla och fula. Ingen annan än jag var intresserad av den leken. Jag är ledsen för det. Jag är ledsen om vi förslet deras kattnackar i koppel. Hennes föräldrar lagade ingen mat, man åt glass ur bigpack och klappade sig ”etterpå” på magen. Vi fick se på ”Skönheten och Odjuret” hur många gånger vi ville. Variation och stimulans spelade aldrig någon roll. Läxor var inte viktig för skolan var inte viktig. Den var inte ett riktig del av livet. Jag skrattade när hon talade om Jesus och tvärtom. Livet var någonting annat än bara regler och lagar.

Tjugofyra. Precis när jag är som mest upptagen med att lära mig vad som egentligen är SANT så tränger motviljan på. Som en jättekissnödighet. Jag får inte lov att tänka: ”vad spelar det för roll” men jag kan inte låta bli. Vad spelar det för roll? I en tenta vill jag bara skriva att ingenting är på riktigt, titta nu är det också borta, trodde ni verkligen att filosofin var ett ämne på universitetet? Ända tills nu har jag trott att likmaskar hela livet finns inuti kroppen i form mikroskopiska organismer som bara väntar på att döden ska komma så att dom kan få slå ut. Alltså att larverna kommer inifrån och inte avlas från flugor som angriper kroppen. Jag ville inte få reda på hur det egentligen ligger till, jag är besviken. Jag har ingen lust att acceptera detta, måste jag det?

Senare kanske det visade sig att jag och hon hade samma blodgrupp. Vad innebär då detta för båda? Är vi samma sort eller samma person eller bara offer för samma donatorer? Ursprungligen från samma vinbägare?
Två deccennier senare, ingen antikropp: Jag vill gå tillbaka och säga att det är okej att bara äta smält ost hela livet, jorden är en platta som allting snurrar kring, du får vara drottning i varje lek vi leker, grodynglen är början på fjärilen, jesus älskar alla barnen.


Poesin handlar precis om mellantinget. Hela tiden rör det sig om paradigmskiften. Jag måste inte välja livsåskådning, åtminstone inte här för detta samhället är det enda riktigt fria. Här kommer ingen att trycka upp mig mot stenväggen och skrika: ta ställning! förklara dig!
Min vetenskapskonfusa uppväxt har tagit mig hit. Jag längtar så efter en större lekfullhet och distans till begreppen och politiken för dom här skarpa avgränsningarna är kallare än ett gammalt tomt mentalsjukhus. Helomvändningar är inte det mest skrämmande som finns. Schizofreni tillexempel befinner sig inte på andra sidan. Jag vill ta alla skeva människor och kyssa dom på munnen, Gud är omåttligt välkommen, han välsignar min text (~). Att spränga gränser behöver inte handla om provokation. Stelheten är i längden förgörande. Jag ska aldrig mer älska någon som inte kan förstå det glamorösa i att frångå verkligheten.

PS: Jag vet att lyrik inte är bröd på bordet bara för att det är en fristad. Det här är inte heller sant.

”Vidgning av uttrycksmedeln möjliggör ett mera intimt möte med upplevelsen.”

I sin avhandling om prosalyrik, med Tranströmer som det största belysande exemplet, tenderar Niklas Schiöler att behandla den (prosalyriken) som en sjukdom. Han citerar: ”Approximativt episk”. Begreppsbestämningar får mig att uppleva lite sämre livskvalité. Det är det litteraturvetenskapen handlar om, (vågar jag skriva hittills?) att hitta in i ett solkigt förbrukat påslakan och ligga där genom terminerna. Det finns en förväntning som jag måste få beskriva som mätt. Prosan är en lammstek, lyriken är kycklingfilé och prosalyriken är en falukorv. Omöjliga att kombinera på samma tallrik, MEN kommer från samma gud, moderbakterie om ni så vill, indikerar litteraturforskningen. Kommer från samma djur säger jag.
Varför måste det finnas en gräns när det inte finns det, varför måste vi ta del av varandras imaginära gränser precis som om dom var verkliga? Jag förstår så lite. Litteraturstudierna har gjort mig opraktiskt sugen på att granska vetenskapliga texter istället för skönlitterära. Jag har ett horn i sidan och vill desperat skydda poesin från hermeneutiken med 76 kilo humaniorakritisk, omedgörlig kroppsmassa.

I sommar ska jag läsa vetenskapsteori. Jag hoppas att det ska ge mig lite bättre verktyg, så att kan få mer kött på tallriken.

Den som vill får diagnostisera mig utifrån metaforiskt missbruk av större boskap/missbruk av metaforism angående större boskap/missbruk av boskap.

Jag gör en helomvändning. Ann Jäderlund kan inte förstå intresset för ondska. Hon säger så: ”Jag kan inte förstå intresset för ondskan.” i P1. Jag blev chockad när jag hörde det. Jag hade verkligen aldrig tänkt på det, trots att jag försöker skriva en roman om ondska ( ~ ) och tycker mig ha funderat mycket kring fenomenet. Men att det inte skulle intressera människor, det kan jag inte hantera. Jag trodde att det intresserade alla, att det var som en söndagsbilaga eller en nylackad bil i kvarteret.

"Estradspråkmaterialismpoesidebattör"

Här är ett urval av så kallde "Framtidsjobb" ur en bristindexrapport från AMS (2009):

poeter
maskinbefäl, fartyg
förskollärare
VVS-ingenjör
lastbilsmekaniker
revisorer
kranförare
lantmätare
lokförare
IT-strateger
bussförare
lackerare
konditorer
apotekare
optiker
hovmästare
arkitekter
socialsektretare
gruvarbetare
poliser

Men vänta? vad är det som inte stämmer?



Titeln till det här inlägget refererar till en text av UKON i senaste numret av Ettlysandenamn. Han har skrivit ett lexikon över nya yrken.

Östersjön

Att låta dikten gå, att låta käken göra vad den vill med tänderna, med samtalen som ändå aldrig skulle aktualiseras. Hur bra som helst kan man inte bli eller? Fisk igen: om man har rensat improvement dagligen i tio så finns det inte en ny vinkel att hålla kniven i. Autolysen har börjat, makrillen är död.

Häromdagen hade jag en konversation med en vän om den litterära förljugenheten, att det kan vara nästan som ett brott att gå runt och vara oengagerad och likgiltig inför sitt eget skapande när andra uppfattar det som levande och fantastiskt. Kan det finns något farligt och icke bejakande i att dialysera sin text igenom någon annan? Jag har stött på den frågeställningen förut men det är inte förrän nu jag faktiskt har börjat fråga. Än viktigare: kan man fortsätta att utvecklas utan andras sömsynande, helt på egen hand? Jag menar är det som att bli blind när man redan går i mörker, det gör inget.
Hur nyttig är skitpositiv kritik för den fortsatta skrivprocessen? I perioder har jag känt mig som ett offer för överdriven bekräftelse, jag älskar det, men storhetsvansinnet ligger latent i mig och när det schacktet öppnas så tycker jag inte ens att jag behöver skriva. Då ligger jag mest utsträckt som en fet katt i solen.

Hela tiden tycks jag vara ute efter att ringa in utvecklingen; hur "bra" man kan bli, vilken förmåga man kan få när det gäller att själv kunna betrakta sitt arbete. Hur jag ska veta vilken grad av intersubjektivitet det finns mellan mig som författare och läsare, vad som egentligen sker när stilsäkerheten blir mer som ett faktum och mindre som en strävan, vad som faller bort då. Kan man känna sig färdig med språket? När är det dags att ge upp till exempel poesin? Jag längtar ofta efter grafer som bevis och illustrationer fast jag förstår att jag inte kan förstå dom. Fisk är enkelt. Subjektivitet är svårt. De största fiskansamlingarna finns där näringskällorna är störst, naturligtvis. Kriminalromanerna ligger och skvalpar, ingenting går i bitar.

När det dags att gilla de små förlagen och sluta vara en bitterfitta?
Ny dag, nytt brus. Silverfisken är blank och självdistansen är en elektrisk ål.

Jag flyttade till Berlin - och fann en slags Ronnie Sandahl

Jag bor i en berlinsk stadsdel som heter Kreuzberg. Det gör tydligen även Ronnie Sandahl. När det regnar på mig så regnar det alltså också på Ronnie. Men det blir inte rättvist bara för att båda blundar. Vi må båda ha en benägenhet att utveckla magsår. Kanske sluter Ronnies magmun inte heller riktigt tätt. Men där stannar eventuellt likheterna; Jag koncentrerar mig hårt på att vara en outgiven poet med en ständigt tom whiskey i handen och Ronnie är en stjärna. Jag har vänner som ägnar sig åt att hålla liv i revolutionens efterfest och Ronnie har en trygg, regelbunden lördagsdeadline på aftonbladet. – Så skulle det kunna låta i den här bloggen. Det är ju jag som skriver så, det hörs ju på den sarkastiska ihåligheten.

Jag funderar på varför så många, inklusive mig, retar sig på RS. Jag har läst igenom ett dubbelt tjog av krönikor och artiklar i syfte att rota fram material för att kunna sälla mig till hånarna. Till min besvikelse finner jag att Ronnie faktiskt inte skriver bedrövligt. Han har ganska bra ursäkter angående debuten. Hans ömhet för dom utsatta slår ut starkare än hela den virtuella floran sammanslagen. (Om våren). Och jag tänker att jag kanske till och med skulle kunna tycka att han är trevlig och rolig. Så varför? Det är nog inte det att han använder vax som vatten.
Ronnie tar plats och slår tillbaka, skrotar runt i politiken, definierar sig själv och andra öppet och ogenerat i media, prickar fel och värre: prickar rätt, han debuterar olovligt ung med en ”generationsroman” och bojkottar DN, utnämner sig till nån slags talesperson för 80-talisterna, drar obekväma paralleller (mellan exempelvis svenska journalister och Ny demokrati). Hans boktitel var en katt i gröten, men att han inte är nån Baudelaire kan ju inte han hjälpa.
Jag kan inte bestämma mig för om jag är provocerad, imponerad, avundsjuk eller förtjust.

Det finns naturligtvis redan flera besudlare och beskyddare som gjort Ronnie-listor i sina bloggar. Bland annat vassaeggen.se/ med: "Svenska Dagbladets obegåvade attack på Ronnie Sandahl" där jag läser att SvD tydligen har publicerat celluliter som att Ronnie borde vänta ”låt säga tio år till” innan han skriver en bok igen. Taskigt. Jag kan ändå inte låta bli att göra en egen lista eftersom jag gillar att lista saker.


Sex läsvärda citat von Ronnie S:


1: ” Jag bor i Kreuzberg. Det är en fascinerande stadsdel. Ingen annanstans i Europa finner du fler outgivna poeter. Det spelar ingen roll vem du stannar på gatan; alla bär på skrivblock och minst en klagolåt gällande trångsyntheten bland hemlandets förläggare”

2: ” Tyskland har alltid gett helt andra bilder: ridstövlar och marschmusik, judeutrotning och böjda verb.”

3: ”Jag tar illa upp om jag får en dålig recension av boken. Hittills har det dock varit rätt bra. Förutom någon pensionär på Svenska Dagbladet som hette Diskus i efternamn. Han var jävligt bitter och obegåvad“

4: ”Jag har aldrig varit en narcissist, för jag har aldrig älskat mig själv. Men jag har alltid varit upptagen. Med mig själv.”


5: ”Säg kokain och folk tänker lyx. Sanningen är en annan“


6: ”Ty inför magsyran är vi alla lika.”


Jag är inte riktigt snäll, jag vet. Men jag har ett malignt behov av att hävda mig. Det kanske skulle kunna avhjälpas genom till exempel ett straff. Villkorligt. 240 timmars populärvetenskap.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article3121977.ab?service=print

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/

Borrprover ur tystnaden

Objektet 2009DD45 passerade jorden igår klockan 14.44 svensk tid. Om Asteroiden hade slagit ner hade det varit ute med till exempel Daniel och Victoria, Östgötaslätten, Aftonbladet och genusforskningen. Tack och lov blev det inte ens en skrapa. Jag tycker att det är ett bra tillfälle att gratulera oss; må elasticiteten verka i det oändliga.

Lyrik jag tycker att man borde skynda sig att läsa innan jordens undergång:

Eins: David Vikgrens För en framtida antropologisk forskning (2002) läs också hans två senare samlingar. Enligt mig är Vikgren, jag vet att jag inte får säga Gud, så kanske Johannes Döparen. Han har typ döpt symbolismen på käften.

Zwei: Gunnar Ekelöfs samlade eller osamlade verk. Om man måste välja så: Sent på jorden (1932), Färjesång (1941), Partitur (1969). Men man måste inte välja. Det finns också mycket läsvärd litteratur om hans skrivande. Förslagsvis Ekelöfs nej, (1983) av Anders Olsson

Drei: Lars Norén var, (är?) inte bara dramatiker utan också en dramatisk lyriker som svärtar på lite väl ibland kanske men är, (var?) ändå sjukt läsvärd: debuten Syrener, snö (1963), Order (1978), Hjärta i hjärta (1980). Jag tänkte köpa En dramatikers dagbok (2008) nu när den är på rea. Om den är undergångsläsvärd vet jag inte, men jag kommer säkert ha nåt att skriva om sen.

Vier: Jon Jordås beskrev Lotta Lotass skrivande:”brutalt vackra kollisioner mellan språk och stoff”. Jag håller med! Läs: Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet (2006), Den vita jorden (2007) Om man tycker om lyrisk vetenskap är Lotta the very one. Obs. Gömt i prosa.

Fünf: Olunn Lunnebok Idegransöarna (2008) är en utgåva som samlar tre av Gunnar D Hanssons verk. Genom den har jag upptäckt hans poesi. Jag är begeistrad.

Sechs: Ida Börjels Sond (2004) var allvarligt livsviktig för mig när den kom för fem år sedan. Råg i ryggen, avundsvärd, banbrytande. Jag anstränger mig för att förstå vad som hände sen.

Sieben: Det enda som är värdigt med Högskolan i Jönköping är att dom har en varg avbildad på fasaden med ett Tranströmer-citat under. Jag minns inte vad det står. Skitsamma. Läs allt som står av Tomas Tranströmer. Samlade dikter 1954-1996 (2001)


Vidare: Aase Berg: Hos rådjur (1997) Forsla fett (2002), Pontus Lindh: Borrprover ur tystnaden (2006), Eva-Stina Byggmästar: Den harhjärtade människan (2001) Fredrik Nyberg: Blomsterur (2000), Åren (2002),

sålänge



vad fattas?

Litteratur som tröst eller anatomisk struktion?

Uppskärning, säg bestyckning eller i värsta fall obduktion är den del av biologin som människor i mest vänder sig bort ifrån. Det är trevligare att ta en skogspromenad, en kopp kaffe eller drömma om oceanografi. Det är så vackert och fascinerande med laxen som kastar sig upp tillbaka dit den nyss var, trots att det är så uppenbart att livet är meningslöst. Ingen skulle kalla någon annan människa korkad för att han eller hon hävdar att fisken leker sig igenom ålderdomen. troligtvis är det ingen som leker så långt in i livet. Det har inte med intelligens att göra, det har med den snabba gradökningen av insikt att göra. Vilken skribent fick för sig att börja experimentera vid en ålder av 80? Det finns bara två sätt att ta reda på detta: Antingen så plöjer man igenom "litteraturhistorien" eller så tar man en operationskniv och arbetar sig förbi fontanellerna, med stadig hand, tills kraniet följsamt delar sig på mitten i en fråga och i ett svar.
Vetenskapen är inte skrämmande den är förklarande, den är tröstande. det är skönt att veta att det inte finns någonting bortom 206 ben.

Där jag bor stänger jag in mig för att operera och äta kakor.
Jag menar naturligtvis att jag skriver men att jag har ett nedbrytande sätt att jobba på. Min livsåskådning och avsaknad av tro på/till exempel det som inte syns gör att jag bryter ut andras texter på samma sätt som jag bygger upp och konstruerar mina egna. Det kunde inte vara mer konkret eller mindre glamoröst. Kakorna existerar för tröst.
Jag noterar att jag är skeptisk mot det som är utsvävande och konstant längtar till det korta, genomtänkta, slående. visst låter det tråkigt? Men vilken typ av analytiskt redskap, textåskådning ska hjälpa oss som har fastnat i den anatomiska litteraturen och inte vågar komma ut?

Ska behovet av tröst göra det?

Jag läser gärna Tranströmer när jag känner mig som ett öppet sår (nu). Hans lyrik i samarbete med läsaren kanske åtminstone skulle kunna beskrivas som makroskopisk eller ja, förlåt men en inre kyrka.
Många beskriver ett behov av att "skriva av sig" men har det med konst att göra? hellre få blod på händerna än att ligga i laxsäng, eller?
Ska exempelvis dekonstruktionen kunna förklara detta när den inte har för vett att ens förklara sig själv?

Snart ska vill jag jämföra honom (Tranströmer) med Gunnar D Hansson men inte idag.

Good Enough - bli fri från din perfektionism

Det här med att skriva diktböcker tar tid. År.

Romaner? Centuries. Det därför min karriär är så tyst. Tid är euro och tung, lyrisk litteratur som är så smal att man knappt kan se den, är inga euro alls.

Om man har läst kulturen på dn.se idag så har man blivit bittert medveten eller bara medveten om tre kvinnor som har anledning att fira ikväll: Dn:s kulturpris gick till Frida Hyvönen (rätt!), Borås nya tidnings debutantpris gick till Sara Mannheimer för Reglerna och deckarförfattaren Mari Jungstedt är bara allmänt känd och framgångsrik. Hon har gett en intervju och berättar om hur hennes dagar som författare ser ut:

”Jag stiger upp 06.15 för då måste min son gå upp för att hinna till skolan i Älta där vi bodde förut.

Han går i nian så snart börjar han gymnasiet i stan. Jag dricker kaffe medan han och min man äter frukost, sedan läser jag DN, kollar nyheter på Fyran och Svt (en sjuka sedan jag arbetade med morgonnyheter i TV) och plockar undan. Kl 08.00 träffar jag min promenadkompis Elizabeth Gummesson som för övrigt just kommit ut med boken "Good Enough - bli fri från din perfektionism". Vi promenerar i en timme, sedan blir det dusch och frukost.

Senast kl 10 ska jag sitta i skrivalyan. Arbetar till kl 13.00 då jag går över till vår lägenhet,

äter lunch och kollar posten.

Tillbaka i lyan kl 14 och skriver till cirka 17-18. Sedan oftast middag med familjen och ledig.

Men om jag är inne i ett intensivt skede går jag tillbaka till lyan efter maten och skriver till midnatt.”

Intressant. Mari Jungstedts vanor ser lite annorlunda ut än mina, hennes diciplinmönster är inte mitt:

Jag stiger upp klockan 14.00, går och hämtar en kopp kaffe från köket och sen går jag och lägger mig igen. Läser mejl, svarar, läser några dagstidningar.

Klockan 16:30 tar jag en promenad och sen duschar jag och äter pastaskruvar och har ångest för att dagen har försvunnit.

Ibland träffar jag någon på kvällen, ibland är jag hundvakt, ibland skriver jag på nätterna. Ibland funderar jag på om jag borde bli deckarförfattare (under pseudomym förstås) och bli översatt till tretton språk och skriva långfilmskontrakt med tyska tv-bolag.

Mari J har skrivit sju böcker på sex år. I juni kommer ”den dubbla tystnaden.”

Min kriminalroman ska heta ”På spåret.” Jag tar tacksamt emot tips angående intrig, handling och persongalleri.

Som att slåss mot snö

Hur skriver man något orginellt? det är inte en bra fråga. Det är inte ens en fråga.
Hur skriver man enligt tallriksmodellen?

Den som ritar av en flamingo bäst är den som har en internationellt gångbar nyans av rosa, nej jag menar den som ritar av en flamingo bäst är den som är stadigast på handen, det är lite svårt där precis när halsen kröker sig. Det är därför psykvården är konst numera.

I Gotlands Allehanda läste jag nyss:

"Litteratureliten har utsatts
för ett spratt. Lars Gyllensten blev omsider medlem av Svenska akademien. (Han dog för ett par år sedan.)
Men som ung (1946) fick han och en annan läkarstudent (Torgny Greitz) en idé. De retade sig på den samtida poesin
som de tyckte var
affekterad och falskt djup. Svår eller obegriplig.
Så på några timmar krängde de ur sig en diktsamling
(Camera obscura)
fylld av bisarra ord och nonsens
som publicerades under namnet Jan Wictor
Och den publicerades.
Och hyllades av kritikerkåren. Som blev vansinnigt arg när det uppdagades
att de blivit lurade."


Och han kom in i Svenska Akademin. Det är inte klokt. Han borde inte ha blivit berömd.
Han borde suttit hemma och ritat flamingosar.
Att han inte visste hut. Att han inte visste att slåss mot kritikerkåren är som att slåss mot snö.